tantmarit

Just nu står det en gammal rostig orange herrcykel lutad mot den vita vardagsrumsväggen.
Jag känner att jag kan identifiera mig med den.
På ett sätt är den helt felplacerad, men den passar in för att den finns där och den sticker ut. Den är oväntad men tacksam.
En helt vit vägg är någonting obestämt. Man kan fantisera över vad som skulle kunna finnas där.
Ett fågelbo, en teskedssamling, krokar, ett akvarium, nallebjörnar eller någonting annat. Fastkletade tuggummin i olika färger. Vad vet jag.
Men just nu är den helt vit.
Stirrar man på väggen riktigt länge och kisar, vet man inte vart den börjar eller slutar. Det är som en vit rymd.
På ett sätt är det skönt med en helvit vägg. Den är lugnande på något sätt. Men det är ändå något märkligt över det.
Det skulle nästan vara lite elakt att hänga upp någonting på den.
Finns tavlorna där glömmer man bort den helvita väggen.
 


Det fina med tavlor är när det finns flera stycken tillsammans, som en tavelsamling.
Kanske spikar vi upp några tavlor snart.. Kanske inte.