tantmarit

Kofta: Veromoda, Linne: H&M, Byxor: mammas gamla, Klocka: Casio kopia
(Om man tittar noga kan man se min 50-tals skrivmaskin i höger nederkant.)


Jag känner mig ganska viktig idag faktiskt.
Som att jag jobbade på ett avancerat och lite hemligt kontor. Jag spionerar runt på olika bloggar och hemsidor och laddar ner diverse serier med sekritesstämpel. Det är lite mulet idag och jag har min kaffekopp påfylld för jämnan. Nu väntar jag på att något viktigt och hemligt ska komma med posten. Jag brukar spionera på brevbäraren. Så fort jag hör något i trappuppgången tassar jag dit så fort och tyst jag kan, sticker fram ögat mot hålet och snuddar nästan vid personen utanför. Jag spionerar på andra än brevbäraren också.
Igår när jag bakade muffins, hörde jag hur det knackade och knackade, så här lät det: knack, knack knack-knack-knack. Jag mindes en incident från Köpenhamn med en inlåst somalier, och sprang genast fram till dörren för att kika. Först trodde jag att det var någon vid porten som ville in, men där hade jag fel. Framför dörren mittemot vår dörr stod en man i beige trench-coat, med en bukett röda rosor i näven. Det var han som knackade och ringde febrilt på dörren. Han höll på så i minst en halvtimme! Jag blev lite smått tokig av ljudet men kunde inte annat än att sympatisera med honom. Efter ett tag slutade knackningarna och jag såg hur han satte sig i trappen för att pusta ut. Han såg hemskt bedrövad ut. Efter några minuter gjorde han ett nytt försök men fortfarande utan framgång. När han böjde sig ner, gläntade på brevinkastet och ropade, "Jag kom bara för att gratulera Els-marie", blev jag väldigt rörd och funderade allvarligt på att gå ut till honom med papper och penna och föreslå honom att skriva ett brev till Els-Marie. Jag började också fundera över varför Els-Marie inte öppnade dörren. Låg hon avsvimmad där inne och behövde en ambulans? Hade den knackande mannen betett sig illa, kanske rent utav varit otrogen? Varför skulle han då gratta henne.. Han kanske var ett ex som ville ha en ny chans. Eller så kanske han var Els-Maries pappa som övergivit henne i unga år och nu ville ha försoning. Jag hann inte riktigt bestämma mig för vad jag skulle tro då han plötsligt hängde rosenbuketten på dörren och gick sin väg. Hu, vad jag tyckte synd om honom. Jag stannade kvar vid nyckelhålet för att se om Els-Marie skulle öppna och hämta blommorna och kanske snitta dem och sticka ner dem i en vas. Men det gjorde hon inte. Jag släppte incidenten med trådarna hängandes. Då visste jag inte att de skulle flätas samman och få ett riktigt slut.
Fortsättning följer....



Jag saknar Twin Peaks